keskiviikko 25. tammikuuta 2017

Työhuoneessani asuu leijonia! - Jag delar arbetsrum med två lejon!


Amélie die Afrikanische Ameisenlöwin
Metsäeläintieteen laitoksemme Tharandtissa sai joulukuussa yllättäen kaksi uutta lemmikkiä Etelä-Afrikasta. Joku minulle tuntemattomaksi jäänyt tutkija oli tuonut mukanaan Saksaan maaperänäytteitä, ja ihmetellyt sitten kotona, miksi ihmeessä hiekka liikkui... Tarkempi tutkiskelu paljasti, että hiekan mukana oli maahan tullut laittomasti salamatkustajina kaksi muurahaisleijonaa.

Sihteerimme laitoksella lupasi ottaa pedot vastaan, mutta vasta luovutusvaiheessa kävi selväksi, että kyseessä oli kaksi elävää yksilöä. Seuraavana päivänä kun tulin töihin löysin pöydältäni pikkuruisen rasian jossa oli hiukkasen hiekkaa, ja kaksi nälkäistä jellonaa.

Löysimme jostain ison lasipurkin ja hiekkaa, ja muurahaisten puutteessa suuntasin eläinkauppaan ostamaan banaanikärpäsiä - pulleaa, lentokyvytöntä lajiketta. Ja jo seuraavana aamuna hiekassa näkyi kaksi kaunista suppiloa odottamassa saalista. Amélie ja Leonhardt (Muurahaisleijona on Saksaksi Ameisenlöwe...) osoittautuivat ahnaiksi saalistajiksi, joille  näemmä maustuisi loputtomasti kärpäsiä.

Muurahaisleijonat ovat oikeastaan muurahaiskorentojen - sirojen verkkosiipisten hyönteisten - toukkia. Ainakin suurimmalla osalla lajeista (ja muurahaiskorentoja löytyy n. 2000 lajia eri puolilta maailmaa!) toukka kaivaa hiekkaan suppilon, joista epäonnisten pikkuötököiden on lähes mahdoton kiivetä pois - varsinkaan suppilon pohjalla leuat auki odottelevan leijonan vielä viskoessa lisää hiekkaa suppilon reunoille kiipeämistä vaikeuttamaan. Hyönteisen pudotessa leijonan ulottuville, peto kaappaa sen nopeasti tiukkaan otteeseen leukojensa väliin ja lamaannutta saaliinsa myrkyn avulla. Sitten se käyttää samaisia leukoja mehupillin tavoin imeäkseen saaliin kuiviin, ja lopuksi heittää rääppeet elegantilla päänheilautuksella ulos suppilosta.

Olen ihastellut muurahaisleijonia jo lapsena Suomen lounaissaaristossa, joten Amélie ja Leo tunutuivat heti tutuilta. Koskaan en kuitenkaan ole päässyt seuraamaan niitä näin kauaa ja näin läheltä. Tai tullut lukeneeksi niistä näin paljoa! Opin muun muassa, ettei muurahaisleijonilla - siis toukilla - ole laisinkaan peräaukkoa, ja että ne ulostavat ensimmäisen kerran elämässään vasta muututtuaan kotelovaiheen jälkeen aikuisiksi lentäviksi korennoiksi. Aikamoinen ummetus, kun ottaa huomioon, että toukkavaihe voi kestää useita vuosia...

Jännitämmekin laitoksen väen kanssa, kuinka kauan Amélie ja Leonhardt aikovat pysyä toukkaleijonina. Tarkasta lajista meillä ei ole tietoa, eikä oikein mistään muustakaan - kuinka hyvin banaanikärpäset vastaavat ravintoarvoiltaan eteläafrikkalaisia muurahaisia? Mikä määrää, koska toukat koteloituvat - aika, lämpötila, sadekausi vai joku ihan muu? Voiko muurahaisleijonia ylisyöttää? Entä kuinka paljon niitä vähintään tulisi syöttää? Tarvitsevatko ne kosteutta jossakin elämänvaiheessa? Voimme vain toivoa parasta!

BONGAA kuvasta - hiekan pinnalta - kaksi muurahaisleijonaa. HITTA två myrlejon i bilden!

Vårt forstzoologiska institut i Tharandt fick i december två nya överraskningshusdjur från Sydafrika. En forskare hade hämtat med sig jordmånsprov till Tyskland, och undrat sedan hemma, varför sanden rörde på sig... Det visade sig, att två illegala invandrare smugit in i sandprovet, myrlejonen Amélie och Leonhardt (myrlejon heter Ameisenlöwe på tyska...).


Vår sekreterare lovade ta emot de båda rovdjuren, men först senare förstod hon att det handlade om två levande exemplar. Följande dag då jag kom på jobbet hittade jag på mitt arbetsbord en liten ask med lite sand och två hungriga lejon.


Vi hittade en stor glasburk och sand, och eftersom det inte var någon högsäsång för myror begav jag mig till djuraffären för att köpa bananflugor. Och redan följande morgon syntes två vackra fångstgropar i sanden. Amélie och Leonhardt har visat sig vara hungriga jägare, som tydligen kunde äta hur mycket flugor som helst.

Myrlejon är egentligen myrlejonsländornas larver. De fullvuxna sländorna är sirliga och har vackra nätvingar, men myrlejonen själva liknar dem väldigt lite. De flesta myrlejon (och det finns ca. 2000 arter runtom i världen!) gräver en trattformad grop i sanden och väntar sedan med vidöppna käkar nere på bottnen att någon insekt skall falla i. Det är nästan omöjligt för en insekt att klättra ut ur tratten, framförallt eftersom lejonet ännu kastar upp lös sand för att fälla ner sitt byte. Då insekten väl är inom räckhåll fångar lejonet snabbt in det mellan sina käkar och förlamar det med gift. Sedan använder myrlejonet samma käkar som sugrör för att suga ut bytet, och till sist kastas det torra skalet långt ut ur gropen med en enda elegant ryck med huvudet.

Jag har beundrat myrlejon redan som barn i sydvästra Finlands skärgård, så Amélie och Leo kändes genast bekanta. Aldrig förr har jag dock tillbringat riktigt såhär mycket tid med myrlejon, eller läst så mycket om dem! Jag lärde mig bland annat, att myrlejon - larvformen alltså - helt saknar analöppning och att de bajsar för första gången i sitt liv först då de efter en period som puppa kläcks som fullvuxna sländor. En ganska lång förstoppning, med tanke på att larvstadiet kan ta flera år...


Nu väntar vi med spänning på hur länge Amélie och Leonhardt tänker förbli små sandlejon. Vi har ingen aning vilken art det handlar om, och inte om mycket annat heller - hur bra motsvarar bananflugornas näringsvärde sydafrikanska myror? Vad bestämmer, när myrlejonen förpuppar sig - tid, temperatur, regnperiod eller något helt annat? Kan man mata myrlejon för ofta? Eller för lite? Behöver de vatten eller fuktighet i något skede av sin livscykel? Vi kan bara hoppas på det bästa!

AMÉLIEN ja Leonhardtin pyyntisuppilot. Sekä jotain muuta, minkä vain todelliset Star Warsnörtit voivat tunnistaa ;) AMÉLIES och Leonhardts fångstgropar. Och något annat som bara en sann Star Wars nörd kan känna till ;)


maanantai 9. tammikuuta 2017

Den inre svinhunden - Sisäinen sikarakki

Låt mig presentera ett alldeles förfärligt djur: den inre svinhunden. Det är just den här parasitens fel, att du inte kommer upp från soffan för att städa eller laga mat (istället får den dig att beställa en pizza direkt till sagda soffa), och alldeles speciellt hatar den inre svinhunden motion, sport och idrott. Den intre svinhunden har skrotat många nyårslöften innan januari ens ordentligt kommit igång. Ja, kort och gott förvandlar den inre svinhunden dig till ett annat djur - en latmask.

Ja, jag är väldigt förtjust i det förträffliga tyska uttrycket "den inneren Schweinehund besiegen" - att besegra den inre svinhunden - som helt enkelt betyder att ta itu med saker, att lyfta sin rumpa från soffan och sätta igång med något som man helst skulle slippa just då ;)

Lycka till med att tämja detta monster!

DET HÄR lyckliga svinet stötte vi på i Nya Seeland - TÄHÄN onnelliseen sikaan törmäsimme Uudessaseelannissa

Saanko esitellä erään aivan kamalan eläimen:  sisäisen sikarakin. On juurikin tämän loisen vika, ettet pääse sohvalta ylös siivoamaan tai kokkaamaan (sen sijaan se saa sinut tilaamaan pizzan suoraan mainitulle sohvalle), ja aivan erityisesti sisäinen sikarakki vihaa liikuntaa ja urheilua. Sisäinen sikarakki on romuttanut lukuisia uudenvuodenlupauksia joka vuosi jo ennen kuin tammikuu on kunnolla edes alkanut. Lyhyesti sanottuna, sisäinen sikarakki muuttaa sinutkin eläimeksi, nimittäin laiskamadoksi.

Jep, olen kovin ihastunut oivalliseen saksalaiseen sanontatapaan "den inneren Schweinehund besiegen" - sisäisen sikarakin voittamiseen - joka yksinkertaisesti tarkoittaa toimeen ryhtymistä, takamuksensa sohvalta nostamista, tarttumista asioihin, jotka sillä hetkellä mieluummin jättäisi tekemättä ;)

Onnea tämän hirviön taltuttamiseen!