torstai 27. maaliskuuta 2014

Hälsningar från Österrike och Finland - Terveisiä Itävallasta ja Suomesta


Hej igen!
Nu är jag tillbaka i Dresden efter en miniskidsemester med scoutkompisar i Österrike (kring Bad Hofgastein) och en veckas intensivbesök i Finland. Jag har åkt slalom visst hela tre eller fyra gånger i mitt liv, senast på Vuokatti 2009, så jag var lite spänd inför en resa till Alperna. Och visst var vyerna enorma - berg, berg överallt! Jag kände mig faktiskt lite instängd i dalen, omgiven av snöiga toppar på alla håll. Men nog var det också vackert - solen sken och kombinationen av skinande kall snö och het solsken var fantastisk. Jag trillade inte omkull alltför många gånger och hade också roligt då jag väl hittade balansen, men jag måste säga att slalomutrustning bara är otroligt klumpigt och obekvämt, från skyddsglasögonen till pjäxorna.


I Finland gällde det sedan att träffa mina handledare och planera den kommande fältperiodens experiment - här i Tyskland är det redan vår (20 grader varmt förra veckan, träden nääästan i löv). Dessutom hade jag lite tid att träffa lite familj och några vänner samt planera ett par kommande scoutprojekt. Det är så mycket på gång igen på alla fronter... som alltid ;)

LOUNGE med solstolar och bar mitt i backen - BAARI aurinkotuoleineen keskellä rinnettä
Hei taas!
Nyt olen palannut Dresdeniin kansainvälisen partioporukkamme minihiihtolomalta Itävallasta (Bad Hofgasteinin lähistöltä) ja viikon intensiivivierailulta Suomesta. Olen lasketellut aikaisemmin kolme tai neljä kertaa elämässäni, viimeksi Vuokatilla 2009, joten matka Alpeille jännitti hieman. Ja kyllä maisemat olivatkin mielettömiä - vuoria, vuoria joka puolella! Tunsin itseni itse asiassa melkein ahdistuneeksi laaksossa, jota joka puolelta ympäröivät lumihuippuiset vuoret. Mutta olihan siellä myös kaunista - kirkas ja kuuma auringonpaiste ja vitivalkoinen kylmä lumi ovat aina mainio pari. En muksahtanut takamukselleni liian montaa kertaa, ja kunhan tasapaino löytyi oli laskettelu ihan hauskaakin - mutta pakko sanoa, että lasketteluvarustus aina suojalaseista jättimonoihin on vaan niin todella epämukavaa ja ennen kaikkea kömpelöä.

EN HÄRLIG grej med Finland: man behöver cykla och traska i bara en halv timme från stadscentrum och så är man mitt i "ödemarken" vid öppen eld och vindskydd. Tack för en avslappnaned och läcker ugglekväll, mina kära biologvänner! SUOMEN hyviä puolia: kaupungin keskustasta pääsee puolen tunnin pyöräilyllä/patikoinnilla erämaisemiin avotulille laavulle. Kiitos rennosta ja herkullisesta pöllöillasta, rakkaat biologiystäväni!
Suomessa tapasin sitten ohjaajiani ja yhdessä suunnittelimme tulevan kenttäkauden ötökkäkokeita - täällä Saksassa on jo kevät (viime viikolla 20 astetta lämmintä, puut meeeeeelkein puhjenneet lehteen). Siinä sivussa oli kuitenkin edes hiukan aikaa tavata perhettä, sukua ja ystäviä, sekä suunnitella paria tulevaa partioprojektia. Taas on joka rintamalla vipinää... kuten aina ;)

lauantai 15. maaliskuuta 2014

Ohimennen opittua - I förbifarten


JAUHOMATOJA ja hunajoituja riisimuroja - MJÖLMASKAR och rispuffar med honung
Riisimuroja on mahdollista tehdä kotikeittiössä.
Ei maksa vaivaa.

DEGUN jätöksiä ja palaneita riisimuroja - DEGUBAJS och vidbrända rispuffar

Det är möjligt att puffa ris i det egna köket.
Inte värt mödan.

tiistai 11. maaliskuuta 2014

Omnom

Det var länge sedan jag presenterade några nya hantverk här. Jag har nog haft en del på gång, men några arbeten tar längre än planerat och andra har jag bara inte lyckats ta bra foton på. Här får ni i alla fall en bild på Omnom.

Vaddå? Omnom är en grön, lite grodlik och otroligt gullig varelse från det populära mobilspelet "Cut the rope". Och Omnom äter (nästan uteslutande) godis.



Onkin pitkä aika siitä, kun viimeksi esittelin täällä käsitöitä. Minulla kyllä on ollut yhtä sun toista tekeillä, mutta joissakin projekteissa kestää odotettua kauemmin, ja toisista en vaan millään saa otetuksi tyydyttäviä valokuvia. Tässä saatte kuitenkin edes kuvan Omnomista.

Mistä? Omnom on vihreä, hieman sammakkomainen ja todella suloinen otus suositusta "Cut the rope"-mobiilipelistä. Ja Omnom syö (lähes pelkästään) karamelleja.

sunnuntai 9. maaliskuuta 2014

Vesan uudet vaatteet - Vesas nya kläder

Jo syksyllä ihmettelin uuden kääpiöhamsterimme ripeään vaihtuvaa väritystä - sama villi meno on jatkunut koko talven läpi, kuten kuvista näkyy. Enää en edes yritä keksiä järkeviä biologisia selityksiä Vesan vaihtelunhalulle.

Redan på hösten undrade jag över vår nya dvärghamsters föränderliga pälsfärg, och färgväxeln har fortsatt genom hela vintern, såsom man kan se på bilderna nedan. Jag försöker inte ens komma upp med en vettig biologisk förklaring längre - ombyte förnöjer.

28.10
28.12, Nokinenä - Sotnos
12.1, Zorro
14.2, VIELÄ vähän valkoista päälaella - ÄNNU lite vitt mitt på huvudet
  
19.2, VÄHÄN valkoista korvien välissä - LITE vitt mellan öronen
7.3, IHAN normaalin näköinen hamsu! DEN ser ju helt normal ut!

keskiviikko 5. maaliskuuta 2014

Stuttgart Feis 2014


HAHA, liiite jag ser exploderad ut efter danserna och prisutdelningen. Därför får ni bara en minibild ;) HEHEE, vähänkö näytän räjähtäneeltä tanssien ja palkintojenjaon jälkeen. Siksi saattekin vain minikuvan ;)

Förra veckoslutet deltog jag för första gången på en Feis. En vaddå? Nå en tävling i irländsk dans. I vaddå? Nå ni vet, sådär som Riverdance... ;)

Fast på några hundra våningar lägre nivå, riktigt på botten, beginners -serien i åldersklassen 24-30. Men hej, det är ändå något! Om man lite tidigare hade frågat mig huruvida jag någonsin kommer att tävla på riktigt och officiellt i någon som helst individuell idrottsgren skulle jag nog ha skrattat högt. Och här är jag nu! Never say never...

Idéen kom i december då vår danstränare skicka runt en förfrågan om vilka alla från gruppen som vill delta... varför inte? Man har ju över 3 månader tid att träna, vad gör nu det att jag inte kan en enda av danserna? Dessutom läser jag regelbundet min kompis Hop Kaa Koos dansblogg, som helt klart har en inspirerande effekt. Idéen kändes ändå sämre och sämre för varje vecka som gick - vad hade jag gett mig in på? På sista träningarna fick jag ändå koreografin på mina tre solodanser nästan rätt nästan varje gång, fast tekniken (sträckta vrister, styva armar vid sidorna, höga kraftfulla hopp mm mm mm) nog ännu går att slipa på oändligt.

På lördag gällde det sedan att styra kosan mot Stuttgart. 6h bilresan gick fint, tills vår tränares bil stannade tvärt på hotellparkplatsen - något var allvarligt fel med bromsen. Som om Jessica inte hade haft nog med att ta hand om vår dansgrupp (och sina egna danser!) måste hon ta hand om bilreparationsbyråkrati under hela veckoslutet, och måste stanna en dag längre i Stuttgart... Men tur i oturen: tänk om bilen stannat mitt påvägen före vi kommit fram!

Viime viikonloppuna osallistuin ensimmäistä kertaa Feissiin. Mihinkä niin? No irlantilaisen tanssin kilpailuihin. Siis minkä? No tiedättehän, niin kuin Riverdance-esitys... ;)

Paitsi muutamaa sattaa kerrosta alemmalla tasolla, aivan pohjalla, beginners-sarjassa 24-30 vuotiaitten ikäryhmässä. Mutta hei, lasketaan sekin! Jos minulta olisi vielä vähän aikaa sitten kysytty, tulenko koskaan osallistumaan mihinkään virallisiin yksilölajin urheilukilpailuihin olisin nauranut ääneen. Ja tässä sitä ollaan! Never say never...

Ajatus lähti siitä kun valmentajamme Jessica joulukuussa lähetti sähköpostikyselyn, ketkä kaikki aikovat osallistua kisoihin... miksipäs ei? Aikaahan oli yli kolme kuukautta, ei kai haittaa, etten vielä osaa ainoatakaan kisatansseista? Lisäksi ystäväni Hop Kaa Koon tanssiblogin säännöllinen lukeminen toimi oivana inspiraationa. Ajatus tuntui viikko viikolta huonommalta - mihin oikein olin ryhtynyt? Viimeisellä harjoituskerralla kolmen soolotanssini koreografia sujui melkein oikein melkein joka kerralla, mutta tekniikassa (ojennetut nilkat, jäykät käsivarret kyljissä kiinni, vahvat korkeat hypyt, armoton aukikierto jne jne) olisi vielä ollut valtavasti hiomisen varaa.

Lauantaina piti kuitenkin lähteä kohti Stutgartia. Kuuden tunnin automatka sujui loistavasti hotellin parkkipaikalle asti - kesken parkkiruutuun kaartamisen Jessican auto pysähtyi niille sijoilleen. Aivan kuin valmentajallamme ei olisi ollut tarpeeksi puuhaa ryhmämme kaitsimisessa (ja omissa tansseissaan!), joutui hän vatvomaan autokorjaamobyrokratiaa koko viikonlopun ajan, ja vielä jäämään ylimääräiseksi yöksi Stuttgarttiin. Onni onnettomuudessa: auto ei sentään tehnyt tenää keskellä Autobahnia!
Tävlingshallen - Kisahalli

Lördag kvällen tillbringade vi med att shoppa nya danstossor (som skall vara så små att det tar ont i tårna. Jag fattar inte riktigt det hela...) och med att titta på barnens danstävlingar. Något deprimerande att se alla småglin hoppa och skutta tio gånger bättre än jag någonsin kommer att göra. De två första intrycken från min första tävling var nog dräkterna och musiken:

Lauanta illan vietimme uusia tanssitossuja shoppaillen (niiden pitää olla niin pienet, että varpaita sattuu. En oikein ymmärrä tätä...) sekä lasten kilpailusarjoja seuraten. Vähän masentavaa nähdä kaikki pikkunaatit pomppimassa kymmenen kertaa paremmin kuin mihin itse koskaan tulen pystymään. Kaksi ensimmäistä huomiota ekoista kisoistani olivat joka tapauksessa puvut sekä musiikki:

BARNENS tävlingsdräkter till salu, begagnade bara kring 400 €. LASTEN kisa-asuja myytävänä, käytetyt vain n. 400 €.

Enligt reglerna får under 12-åringar inte vara sminkade för tävlingen, men det struntar alla blankt i - även de yngsta dansarna har komplett stridsmålning med läppstift, ögonskugga och vad vet jag (som aldrig sminkar mig). Håret skall vara lockigt - och inte så lite heller. Om man tar dansandet seriöst skaffar man sig tydligen en megakrullig peruk (som får dina hopp på scenen att se ännu luftigare och högre ut än de är i verkligheten). Och dräkten... långa ärmar och hög urringning skall det vara, men själva kjoldelen skall vara modell minikort. Och ju mera bling bling och grälla skärande färger, desto bättre. Kombinera allt det här så får du en dansare som nog rör sig, leker och talar som ett normalt barn men som ser ut som någon porslinsdocka vars ålder inte alls går att bestämma. I alla fall jag fann de små dansarna nästan skrämmande. Tack och lov gick det lite moderatare till i vuxenserierna.

Sääntöjen mukaan alle 12 vuotiaat eivät saa olla kisoissa meikattuja, mutta tuosta kaikki viis veisaavat - jopa nuorimmat tanssijat olivat täydessä sotamaalauksessa huulipunineen, silmämeikkeineen ja ties minkä tököttien kanssa (en tosiaan ole meikkialan asiantuntija). Hiusten tulee olla kiharat - eikä mitenkään tyylikkään vähän. Jos tanssimisen ottaa vakavissaan kuuluu näemmä hankkia megakiharrettu peruukki (joka saa hypyt näyttämään todellistakin korkeammilta ja ilmavammilta). Ja puku... pitkät hihat ja korkea kaula-aukko eivät säädyllisyydessään jotenkin ole sopusoinnussa minilyhyen hameosan kanssa. Ja mitä enemmän blingblingiä ja riiteleviä kirjavia värisointuja, sitä parempi. Yhdistä nämä ja saat tanssijan, joka tosin leikkii ja liikkuu kuin kuka tahansa lapsi, mutta joka näyttää oudolta posliininukelta, jonka ikää ei pysty sanomaan. Ainakin minun mielestäni pikkutanssijat olivat melkein pelottavia. Onneksi aikuisten sarjoissa meno oli hiukan hillitympää.
PERUKERNA i sina lådor ser ut som någo skumma koraller - PERUUKIT laatikoissaan näyttävät joltain oudoilta korallieläimiltä


Och musiken... en stackars ensam dragspelsspelare spelade samma danslåtar om och om och om och om igen i tre dagar, ackompanjerad av en elektronisk trumma som såg till att tempot var rätt för de olika tävlingsklasserna. En stor charmfaktor i irländsk dans är just den härliga, vilda musiken, men spelas den på ett enda dragspel får det nog öronen att blöda efter några timmar... Otroligt nog blev man immun efter ett tag.

Heh, trots all kriticism var det nog ändå kul att tillbringa ett veckoslut i äkta danstävlingsmiljö i en idrottshall - atmosfären var toppen och människorna trevliga, det är bara hela den fåniga ruljangsen kring det hela som jag ibland har svårt att smälta.

Ja musiikki... yksi hanuristiraukka soittamassa samoja tanssikappaleita uudestaan ja uudestaan ja uudestaan kolmen päivän ajan, taustanaan vain sähköinen rumpukone varmistamassa, että tempo pysyy oikeana kullekin kilpailuluokalle. Eräs irkkutanssin ihanista puolista on nimenomaan villi, pirteä musiikki... mutta jos se jätetään yksinäisen haitarin varaan tulee siitä kyllä muutamassa tunnissa hulluksi... Ihme kyllä sitä jotenkin immunisoitui jonkun ajan kuluttua.

Heh, kaikesta kritiikistä huolimatta oli kuitenkin kivaa viettää viikonloppu aidossa tanssikilpailuympäristössä urheiluhallissa - ilmapiiri oli mukava ja ihmiset ystävällisiä. Joskus on vain vaikea sulattaa tämän harrastuksen ääreviä lieve-ilmiöitä. 

JAG är inte på bilden - EN ole kuvassa

På söndag morgon, efter en ytterst sömnlös natt, var det sedan dags. Väckning 5.30, sminkning (ja!), hotellfrukost 6.30, till tävlingshallen 7.30, uppvärmning med vår Berlinska systergrupp kl. 8 och sedan start kl. 8.30. Jag var nästan lika nervös över att glömma hur man radar upp sig för dansen och åt vilket håll man skall buga sig när efteråt än för själva dansandet - det hela går nämligen på löpande band så att direkt då två dansare dansat klart börjar det följande tävlingsparet sin dans medan musiken fortsätter på bakgrunden tills alla dansat klart.

Det finns många solodanser - alla med olika taktart och karaktär - att välja mellan, själv dansade jag en Reel och en Light Jig med mjuka tossor samt en Heavy Jig (eller Treble Jig) med hårda stepskor. Varje dans är bara 32 takter lång (sådär en halv minut), och varje dansskola har egna skritt (= koreografier) som de avundsjukt håller fast vid - vi har t.ex. lärt oss våra skritt från skolan i Berlin, och måste tävla under deras namn och inte vårt eget. Skritten är typ olika för varje svårighetsklass (Beginners, Primary, Intermediate...och så ännu Open), men till exempel våra skritt för Light Jig var tillräckligt enkla för att passa in i Beginners-klassen men samtidigt krävande nog för att också passa in i Primary klassen, alltså tävlade jag i två klasser med samma dans. Och sen finns ännu "Trophy"-klassen där man bara dansar sin bravurdel på 16 takter från någon dans (för mig "side step" från sagda Light Jig, alltså dansade jag dansen ännu en halv gång). Detta kombinerat med många åldersklasser resulterar i tiotals olika tävlingar under samma dag, och över en timme långa prisutdelningsceremonier alltid emellanåt.

Sunnuntaiaamulla, täydellisen unettoman yön jälkeen, oli sitten vihdoin aika tanssia. Herätys klo. 5:30, meikkausta (usko tai älä!), hotelliaamiainen 6:30, kisahallille 7:30, lämmittelyä berliniläisen sisarryhmämme kanssa klo. 8 ja lavalle 8:30. Olin lähes yhtä hermostunut siitä, osaanko asettua oikealle paikalle riviin ja kumartaa aina oikeaan suuntaan kuin itse tansseistakin - kilpailu nimittäin etenee kuin liukuhihnalla siten, että kahden tanssijan tanssittua tanssinsa alkavat heti seuraavat oman esityksensä musiikin jatkuessa katkeamatta taustalla.

Valittavana on monia soolotansseja - joista kaikilla on oma rytminsä, nopeutensa ja luonteensa - itse tanssin Reelin ja Light Jigin pehmeillä tossuilla sekä Heavy Jigin (tai Treble Jigin) kovilla steppikengillä. Yksi tanssi on vain 32 tahtia pitkä (puolisen minuuttia), ja joka tanssikoululla on omat askeleensa (=koreografiansa), joita ne mustasukkaisesti varjelevat - me esimierkiksi olemme oppineet askeleemme Berliniläiseltä koululta, ja joudumme kilpailemaan sen nimissä omamme sijasta. Askeleet ovat erilaiset joka tasolle (Beginners, Primary, Intermediate...ja sitten vielä Open), mutta esimerkiksi meidän Light Jig askeleemme ovat tarpeeksi helpot beginners-tasolle, mutta samalla myös tarpeeksi näyttävät primary-tasolle, joten osallistuin kahden tason kisoihin samalla tanssilla. Ja sitten on vielä "Trophy"-luokka, jossa tanssitaan vain oman parhaan tanssinsa parhaat 16 tahtia (itselleni samaisen Light Jigin "side step", eli tanssin saman tanssin vielä puoli kertaa). Nämä tasot kun yhdistää vielä monen ikäluokan kanssa päädytään yhteensä kymmeniin yksittäisiin kisoihin saman päivän aikana, ja yli tunnin kestäviin palkintojenjakoseremonioihin aina välissä. 

MEDALJERNAS färger har inget med placeringen att göra - MITALIEN väreillä ei ole mitään tekemistä sijoituksen kanssa

Jag hade ärligt sagt inte väntat mig några höga placeringar för denna min första tävling, jag vet att det finns massor att slipa på i alla mina danser. Mitt personliga mål var att komma ihåg skritten, och jag lyckades i alla danser, förutom Treble Jiggen där jag i något skede måste improvisera lite... Därför kom det som en lycklig överraskning då jag ropades upp på scenen och prispallarna hela tre gånger: sjätte plats för Trophy-klassen, femte plats för min Light Jig (trots att jag nästan sparkade av min danstossa mitt i dansen!) och TREDJE plats i Light Reel!!! Minns inte exakt hur många dansare det fanns i varje klass, men uppskattningsvis lite under tio, skulle jag säga. Måste kolla upp det då resultaten någon gång dyker upp på Internet. Jag hoppas innerligt att vi var under 11 dansare på Reelen, annars måste jag lämna beginners-klassen och dansa i primary nästa gång (med 6-10 dansare går bara 1. och 2. plats vidare).

De andra i vår lilla Dresden-trupp klarade sig också suveränt - Claudia, som tack och lov dansar en åldersgrupp under mig, kammade hem ett stort lass med medaljer och pokaler och Jessica var inte sämre (jag har ingen aning varför man ibland ropade upp bara de 4 första placeringarna för att få medaljer och ibland upp till plats 9). Nöjda kunde vi konstatera att alla hårda extraträningar nog hade lönat sig.

Vad näst?

Rehellisesti sanottuna en ollut odottanut mitään korkeita sijoituksia ekoista kisoistani, tiedän varsin hyvin, että kaikissa tansseissani on valtavasti parantamisen varaa. Henkilökohtainen päämääräni oli muistaa kaikki askeleet, ja siinä onnistuinkin kaikissa tansseissa Treble Jigiä lukuunottamatta, jossa jouduin hieman improvisoimaan jossakin välissä... Siksi yllätyinkin iloisesti kun minut kutsuttiin palkintopalleille peräti kolme kertaa: kuudes sija Trophy-luokassa, viides sija Light Jigissä (siitäkin huolimatta, että potkaisin tossuni puoliksi pois jalasta kesken tanssin) sekä KOLMAS sija Light Reelissä!!! En muista tarkkaan, kuinka monta tanssijaa missäkin kisassa oli mukana, suurinpiirtein kymmenen kuitenkin. Täytyy tarkistaa, kunhan tulokset tulevat nettiin. Toivon todella, että reelissä oli mukana alle 11 tanssijaa, muuten joudun siirtymään beginners-tasolta primary-tasolle seuraavissa kisoissa (jos tanssijoita on 6-10 vain kaksi ensimmäistä etenevät seuraavalle tasolle).

Muutkin pienestä dresdeniläisjoukkueestamme pärjäsivät erinomaisesti - Claudia, joka onneksi tanssii yhtä ikäluokkaa itseäni alempana, kahmi kotiin ison kasan mitaleja ja pokaaleja, ja Jessica ei ollut pekkaa pahempi (en muuten yhtään tiedä, miksi joskus vain neljä ensimmäistä sijoitusta koristeltiin mitalein ja toisinaan peräti yhdeksän). Tyytyväisinä saimme todeta, että kaikki lisätreenit kyllä kannattivat.

Mitähän seuraavaksi?